Så underbart, gick ner 26 kg på 11 månader. Så i 2 1/2 månad har jag varit riktigt sjuk, men gick varken upp eller ner.
Var tillbaka på gymmet i tisdags, tränade även onsdag och fredag. På dem tre passen, bättr sömn.... kost o motion, gjorde att jag gått ner 1.9 kg. Sååååå nice!!!!

Sakta men säkert mår jag allt bättre, för 14 månader vägde jag 145 kg och jag mådde inte så bra.
Idag väger jag 30 kg mindre, varit drogfri o nykter i 18 månader och jag har livslust, tyck om mig själv och jag har vågat ge o ta emot tillit. Tänk va livet kan förändras när man vågar jobba me sig själv, bearbeta och förlåta sig själv.

Love life????

Jag ska berätta nåt som jag inte e stolt över, men det finns en historia bakom som jag inte tänker dela me mig.
Dömmer ni mig i smyg sen, upp till er. Behöver inga falska vänner, men jag gör detta för min vän som drabbas av skit snack av s.k vänner. Jag e likadan, tyck va ni vill... men som sagt var, blir jag sämre i era ögon så e det inget jag kan göra åt.

Jag e mamma, stor missbrukare dock ren sen 18 månader. Jag lämnade bort min dotter som liten, för att jag inte klarade att leva Livet på Livets villkor.
Jag vågade inte känna längre, litade inte på någon och allra minst mig själv.
Jag var så jävla trasig i så många år.
Flyttade hemifrån som 11 åring, hamnade hos en vän till min mamma som fysiskt o psykiskt bankade skiten ur mig.
Sen blev det flera fosterhem, ungdomshem, låst ungdomsvård.
Jag har stort sett begått massa brott sedan jag var liten, mest påtryckning av andra, en del stod jag för helt själv.

Jag har använt massa droger, druckit mer en en normal person gör på en livstid.
Jag har strulat massor, sårat människor och verkligen gjort folk sjukt illa. Samtidigt som jag lidit själv, stängde av hjärtat som 14 åring och ville mera eller mindre slippa vakna tills jag var 37.
Jag har gjort 2 drog behandlingar, har aldrig suttit i fängelse... men det känns som hela mitt liv har jag ändå suttit fast i ett.
Mina bröder o min mamma bor i Skåne, har aldrig besökt mig medan jag gjort mig pank o åkt ner. Skickat presenter och så, jag hatade min familj länge... men egentligen va det att jag saknade dem varje dag medan de inte skänkte mig en tanke, ingen fira mig när jag fyllde år och hur många jular har jag inte tillbringat på gatan?
Just det, jag har varit bostadslös i tre år. Hade ingen att lita på eller vända mig till, rädd o ensam.

Men vet ni vad, jag har inge hat eller dödslängtan längre. Jag har fina vänner idag som hjälper mig, som vet hela min story o ändå tycker jag e ok.
Jag e skit stolt över att jag hitta tilliten hos Jan Eliasson o Marita Liljankoski Eliasson, som va de första som vågade ta in mig. En trasig, missbrukande och livrädd själ. Jag var en främling, enda kravet va att jag inte skulle varken dricka eller ta droger.
Det blev vändningen för mig, det lät mig fira me dem, de firade min födelsedag.

Våga döma mig om ni inte gjort samma resa, jag överlevde mer än din värsta mardröm.
Min dotter ville inte prata me mig på länge, idag e jag mamma och hon har förlåtit mig.

Har du orkat läsa allt, så sluta döma boken efter utsidan!!!

Varit sjuk länge, drygt 2 månader och idag blev jag friskförklarad.
Skönt, tog lite längre promenad idag. Ska ta en morgon promis i morgon, cykla me M i helgen och spela lite badminton.
Skönt att veta att jag vågar äntligen anstränga mig, skallebanken e nästan borta och känner mig gladare.

Börjat jobba i det fiNA programmet igen, steg 5 och det känns oxå bra. Tagit vissa beslut, ska sätta mig ner och göra en planering för träning och jobb. Så jag e på G?

Jag har varit rädd i hela mitt liv för massa saker, rädsla och känslor.
Min mammas hat, min pappas alkoholist och att alltid behöva ljuga för att jag var så trasig.
För att jag aldrig dög, för att jag alltid tycktes göra fel, för att jag insåg tidigt att min mamma älskade mina bröder bara.
För mörkret, de i mörkret. För dagsljus, för de hemska där.

Mest rädd var jag för MIG SJÄLV, för jag var så destruktiv och bar på så mycket.... hatade redan väldigt tidigt.
Jag var rädd för va jag råkade ut för, för det som hag var kapabel till och för vem jag tidigt blev.

Idag, e jag rädd att jag e så... Schizo, för att jag utvecklats så... fått så fina vänner runt mig som gett mig kärlek och respekt, lärt mig leva och inte bara överleva.
Jag kan inte riktigt förstå vem jag var fram till sena 30-års ålder, så tragisk och trasig... totalt skrämd och vilsen, vågade inte leva och varje dag jag vakna var en plåga.
Idag har jag ett hem som e MITT, jag har inga konstiga bussiness för mig och jag e helt nykter & drogfri senan 18 månader för att jag faktiskt vill.
Jag har som sagt riktigt goa men få vänner omkring mig, jag har de jag verkligen kan litar på och som hjälper mig i vardagen.

Det e oxå väldigt nytt!!!! Jag har tillit för människor, jag skippar skitsnack och lögner idag.
Duger inte jag, så låt mig va ifred. Jag e såååå mycket starkare o har börjat få mer tillit till mig själv, hatar inte mig själv längre och jag tycker att jag e en ganska ok tjej/kvinna.

Ringt vårdcentralen, vill veta om det e så att jag har högt blodtryck som gör att jag har skallebank. Har hört att det kan va rakt farligt att gå me högt blodtryck för länge.
Hade det varit nåt på skallskannern så borde de hört av sig vid det här laget.
Jag vill komma till ala till rutinerna, kunna sluta oroa mig och vill tillbaka till gym och jobb snart.
Åtta veckors vila o chilla börjar ta på mina nerver, taskiskt tålamod!

Vore det så enkelt, skulle världen se bra ut!
Jag har kämpat så länge o levt efter gatans regler i så många år, eller inte levt utan bara överlevt. Sorg, smärta och osanningar, fasader o RÄDSLA.

Idag har jag tak över huvudet me eget kontrakt, jag jobbar hårt me mig själv o mitt förflutna. Lä mig hantera känslor, händelser o människor. Hör och häpna, jag kan leva utanför betong djungeln och jag lär mig sakta men säkert att Leva Livet på Livets Villkor.
Jag inser att jag inte visste mycket om det riktiga livet, jag vill inte längre dö... vaknar inte me dödsångest och hatar inte längre mig själv. Jag e rätt ok och jag börjar lära mig att den enda jag kan förändra e mig själv, jag måste välja bort människor som inte e bra och som inte har samma mål me livet som jag har.

Det va nästan det svåraste!!!!
Jag väljer bort "skitpratare", mobbare, falska människor som lever genom att trycka ner andra.
Jag kan andas idag, jag e ärlig och har numera ett mycket bättre sätt att beté mig på och jag trivs bra med det. Ibland hamnar jag i kniviga situationer, men väljer rätt ändå.

Jag e tacksam för alla som går före och visar vägen, min fina sponsor och vän Åsa. Det finns faktiskt en hel klase fantastiska människor i mitt liv, det trodde jag aldrig.

Jag e rätt OK, det blidde rätt bra tillslut. Nu ser jag fram emot att få åldras, förr gjorde jag allt för att få slippa.

Saknar att kunna ringa dig, hälsa på dig och få prata bort en stund. Du hade den förmågan att lugna mig, du lyssnade och du fick mig alltid att må bättre.
Det finns en hel del dagar då jag inte behandlade dig me den respekt du förtjänade, det va för att jag var rädd o insåg att du hade rivit muren och jag tyckte så ofantligt mycket om dig... men ville inte, för alla jag tyckte mycket om antingen dog eller försvann.

Jag skrev ett långt brev till dig, berättade att jag tyckte om dig som en mamma eller mormor jag saknade. Jag hann att berätta hur mycket du betyder, du var sjuk o jag va på behandling. Du sa:
"Nu besegrar vi våra demoner tillsammans!"
Jag vann och du förlorade, jag ville inte va den som vann.
Saknar dig!