Jag gjorde ett val för några månader sedan, att vara singel o jobba me mig själv.
Jag styrde relationer, hade många ytligt o när jag kände för det... använde det lite som en pys ventil. Jag o mitt ex träffades båda ofta pga att att vi kände varann och hade det bra sexuellt, men inte relations mässigt. Efter år av velande, i smyg mer eller mindre kände jag att jag inte ville hålla på att strula längre. Mådde inte bättre av det, så jag satte stopp.

Nu kan jag känna att det vore mysigt att ha nån, men jag vet inte om jag e redo för nå allvarligt. Har jag lärt mig tillräckligt om tillit, våga släppa in någon så nära... e jag redo att engagera mig på riktigt i någon annan och dela mitt liv, på riktigt???

Jag vet inte!

Jag drömmer om ett välmående, bli nöjd i min egen kropp. Orka ta hand om mig på ett bättre sätt, våga bli den jag önskat.
Jag vet vad jag vill, hur jag vill se ut och hur jag skulle vilja vara som person.... men faaaan, sätter så många käppar i hjulet för mig själv!

Vill kunna ha en relation, vill kunna både ge och ta. Känna mig trygg i förhållandet, utan att vara på min vakt, bli rädd för att bli dömd pga mitt förlitan.
Våga älska villkorslöst, liksom bli älskad så. Inte vara rädd för att visa vad jag känner, inte vara skraj för äkta känslor och jag drömmer om att det ska bli möjligt.

Även om jag inte riktigt vet om det kommer att bli verklighet!

Jag var hos terapeuten, det kanske e så att jag har PTS...
Jag har blivit nykter & drogfri, jag har jobbat hårt me mig själv och jag försöker passa in.
Håller på me en diagnos utredning, för jag får inte mig själv att passa in i jobb, socialiteten och kan inte umgås me människor som jag önskade.

Nu verkar det som om jag riskerar att göra en till behandling, mer samtal och mer gå tillbaka i mitt förflutna som jag länge försökt lämna bakom mig. Så kan det vara, iiisch!!!

Va vann jag på mitt forna jag
* Ingen tillit till varken mig själv eller andra
* Jag var inte rädd för att dö det minsta, gjorde nog allt för att uppleva det. Jag var liv rädd för att leva, för att sluta droga och för att jag skulle hata den jag var utan drogernas känsloblockering.

Idag har jag varit drogfri o 21 månad, jag e mamma på halvtid. Jag jobbar, gymmar, går på möten och jobbar me mig själv.
Jag har en jätte bra sponsor, gjort behandling på Linnéagården i Hudik. Jag har växt och mognat, tyck faktiskt att jag e ganska ok. Vägen har varit lång och jobbig, jag e tacksam för alla människor som stöttat mig på min resa.

Denna veckan har jag gått tillbaka till jobb, e tillbaka på gymmet och min utredning ang diagnoser fortsätter i morgon.
RUTINER, älskar o hatar dem.
Mitt liv funkar inte utan, så skönt. Det va för orutinerat och för mycket tid över när det va semester, stoj me ungar (vilka jag gillar o en jag älskar... min, men det blev för mycket för mig), tid men inte möjligheter att göra nå vettigt.
Nu ny vecka, RUTINERNA e på plats. Jobb o gym, möten, barnet och vänner.
Bara att köra på!

Idag e jag glad, min sponsor gav mig cred och sa att jag växt. Jag lämnade över mitt femte steg i mitt tillfrisknande program, det gick bra och nu e jag lugn. Ta en dag, efter helgen ska jag på börja steg 6.

Nästa fredag ska jag åka på sponsor träff me en massa fina brudar, nervöst för vi ska tydligen alla yoga o sjjhiiiit! Jag hatar yoga, dessutom e jag vig som ett kylskåp.
En helg i Norrtälje, me en massa människor. Ja, det ordnar sig. Min sponsor o vän åker ju me, hon känner till min rädsla och jag hoppas hon kan lugna mig om det blir för mycket!

Vilken förändring på två år, helt galet. Från levande död, trasig, sjuk och en skvätt totalt crazy till.......... bara levande, glad och tillfrisknande.
Helt magiskt ??

Mitt liv har alltid varit rädsla, brist på självtillit o tillit till andra. Våld sen jag va liten, alkohol, stölder, mer våld och bostadslös. Kalla vintrar, tom mage och rädsla för att fortsätta leva.

För två år sen kom vändningen, akuten o psyket. Iväg på behandling, sakta men säkert vågade jag börja jobba me mitt förflutna, aldrig trodde jag att jag skulle sluta me droger, än mindre me alkoholen.
Idag har jag 21 månader nykter och drogfri, mitt namn står på dörren och jag mår bra faktiskt.
Går på möte, börjar gilla den jag faktiskt e utan masker och roller. Slippa gatu livet och all skit, jag e tacksam för hjälpen att våga leva livet på riktigt.

Önskar dock me hela mitt hjärta och själ, att jag kunde hjälpa människor omkring mig. Starta hjälpprojekt världen över, få slut på helvetet på Jorden.
Så jävla tacksam att jag vågade lita på terapeuten inne på Psyk, han gav mig alla resurser och visade mig vägen.
Det skär i hjärtat att se att så jävla många människor lider, fatta inte varför riktigt rika människor inte frivilligt skickar ner resurser så att fler människor får må bra.