Min dotter har varit sjuk ett par dagar, hon väntar på att få operera bort halsmandlarna som varit svullna sedan fyra månader tillbaka.
Sista veckorna har det varit jobbigt för henne, haft ont i halsen och haft svårt att äta... sista veckan har hon varit sjuk.
Jag e så glad att jag hittade tillbaka till livet för ett par år sen, så jag kan vara mamma på riktigt, pålitlig och att hon vill va me mig. Kampen hit har varit låååååång, men jag e så tacksam att jag fick hjälp att sluta överleva och börja leva.

Magnet röntgen väntar i morgon...
Jag o Moa, hoppas allt ser bra ut!!!!
Tror att huvudvärken försvann mycket när jag fick nya glasögon, högre styrka på brytningen och på synen.

Så jag hoppas, att allt e som det ska. God natt!

Det gör jag faktiskt, om 16 dagar har jag varit nykter i drogfri i 2 år... nu tänker jag inte ens på att vara drogfri eller inte, JAG BARA ÄR DET.
Tillbaka på jobb efter nästan 2 månaders sjukskrivning, back at the gym och klarar att köra längre pass än de 20 min jag fick av läkaren i slutet av min sjukskrivning.

Min dotter har höstlov kommande vecka, som börjar i morgon. Hon ville haka på mig på gymmet en dag, det e coolt. På fredag ska jag in i magnetröntgen, så hon får lite tråkigt en stund... men hon har ju telefonen, tar me papper o pennor.
Lite nervös, men försöker vara lugn!

Ska snart redovisa mitt NA steg 6, blitt framskjutet två ggr för min sponsor o mitt schema inte matcha. Får se när det blir, jag blir inte lika stressad längre som förut...
Jag mår mycket bättre och har lärt mig massor om mig själv o livet, jag e nästan lite stolt över mig själv!!!

Jag var mer eller mindre själslig död från 12 års ålder, va väldigt få personer som kunde att få mig att må bra en stund eller få situationer jag kände mig levande i.
Sen 16/11, 2014 förändrades allt. Jag vågade lite på den terapeut jag fick inne på psyk, när jag försökt att inte behöva vakna upp mer.

Idag e jag mamma på halvtid, jobbat hårt me min bakgrund och me att lära känna mig själv.
Jag lever numera, inte bara överlever! Tacksam för min dotter, min sponsor, min gemenskap även om den må va liten och för de som stöttar mig.

Människor e vi, måste jag va en typiskt tjej eller kille?
Ibland känner jag mig mer som kille än tjej, men det betyder inte alls att jag vill köns operera mig. Jag e bara inte en typisk tjej. Gillar mitt korta hår, jeans och t-hirt o gärna huvtröja. Hatar tanken på behöva ta på mig klänning och kjol eller typiska tjej tröjor o blusar.
Men jag önskar inte att jag var född kille för det, gillar bara den jag e.

Kan jag inte få vara så då?!

Ett tag måddejag så dåligt, ett tag.... i ett par år och jag orkade inte bry mig. Sommaren 2012 flyttade jag tillbaka till Norrland, från Malmö i Skåne. Jag gjorde en öppenvårds behandling på hösten samma år, flyttade till Övik sommaren 2013 med min tjej. Separerade våldsamt i november samma år, flyttade in med en vän och i januari 2014 flyttade jag in i min nya lägenhet. Mådde skit kast, det rullade på. Återfall, jag drack både öl och cider mm.

Försommaren 2014 lades jag in första gången, sedan två gånger till under sommaren och hösten. Sista gången ville jag inte ens vakna mer. Fick en jätte bra erapeut medan jag låg inne, vi pratade dagligen och han vann mitt förtroende.

16 november 2014 åkte jag i väg på kvinno behandling, jag på en behandling för bara kvinnor... jag, den homosexuella... hur skulle det gå? Det gick bra, jag lärde mig massor. Jag insåg efter nån vecka att jag var små kär i en av mina terapeuter, men gav mig fan på att det skulle gå ändå. Jag var där för att förändra mig, men när jag hade tre veckor kvar så valde jag att åka hem... jag kunde inte fokusera på varför jag var där. Jag var livrädd, men jag hade förändrats på insidan mer änjag själv visste om.

Kom hem, jobbade hårt med mig själv och forsatte en återprevension. Fick träffa en kvinna via mitt behandlings team som hjälpte mig ett par ggr i veckan, handla. Prata, komma ut och mod att gå i mot mina rädslor. Åka till Hudik på behandling var det bästa jag kunnat gjort, idag har jag inget själv hat. Vaknar varje morgon utan dödsångest, mår mycket bättre än ever och jag går på möten. Jobbar i stegen med min sponsor, har dessutom losat 30 kg i vikt och tränar på ett gym i city. Jag har jobbat med min sociala fobi, har forfarande problem med massa människor, ljud och rörelser... men det är av andra orsaker!

Jag är så tacksam idag, lärt mig och vågar vara mamma idag, har min dotter på halvtid och det blir bara bättre. Idag har jag varit nykter och drogfri i 695 dagar, jag är stolt över mig själv för hur långt jag har kommit... bara för att jag vågade lite på terapeuten jag fick sista gången jag åkte in på sjukan och var mer död än levande.

Ja, det har varit ett par tuffa månader. Jag har varit sjuk, sprungit in i den berömda "väggen" för tredje gången på lite mer än ett år.

Har även gjort en utredning angående diagniser, har fått reda på att jag har ADHD, är väldig ljudkänslig och ljus känslig. Känslig för rörelser, buller och jag behöver mer tid i lugn och ro. Jag har gjort mig själv sjuk för att jag försöker vara mer social än vad min kropp klarar av, det gjorde att jag sprang in i en depression.

Men nu har jag smält lite, jag kommer inte att kunna gå in i en bio salong utan att kanske må lite dåligt eller vara med många samtidigt utan att behöva tid i ensamhet senare och vila upp mig.

Det jag oroar mig är att jag inte ska hitta en ny arbetsplats som jag klarar av att vara på, men jag ger inte upp. Nu förstår jag mer varför skolan varit så svår, bara allt ljud och rörelse har varit nog och fått mig att må dåligt. Jag känner mig inte längre så dålig, för nu fattar jag att det har funnit en orsak till att jag ofrivilligt varit en ensam varg och en boknörd.

Upp igen, väntar på en mer avancerad skall röntgen... jag har en tro på att det kommer att bli bra, bara jag gör rätt saker och accepterar mitt "handikapp"... som det faktiskt är.

Personer som finns i mitt team byter jobb... jag blir ensam me mitt skiiiit. Handläggare byts, lillebror knarkar sönder skallen, mitt hjärta går åter i bitar.... för mitt sjuka jag saknar en familj jag inte haft sedan jag var 11 och inte kan släppa även om de släppte mig där i då.

Depression, sjukdom, mina vänner dör i cancer, i drogerna och jag försöker överleva.
Stänger av, orkar inte ta tag i det. Murarna hålls uppe och jag "mår bra", livet funkar o jag märker i te ens själv... för att det e för att jag stängt av satt upp murarna och sånt shiiit.

Nu har de rasat, ALLA känslor bara svallar över mig. Förluster av vänner, död och mitt egen shiiiit.
Dessutom, jag kommer aldrig nå mina drömmar. Fick min diagnos idag, extreme PTDS. Plus nå fint namn, som betyder att jag e överkänslig mot plötsliga ljud, händelser o rörelser. Känslig mot människors närhet, avstånds mässigt och att någon rör vid mig.
För att mitt liv ska funka, behöver jag lugn och ro. Lite folk omkring mig, jobba på ett ganska tyst ställe, som har samma folk och....

Det e såååå jävla trist, visst jag kan bli bättre I PERIODER kanske.
Läkaren o terapeuten på fredag, veta min nya medicin och när jag börjar min nya behandling.
Trodde livet skulle bli bra bara jag blev drogfri och jobbade hårt, MEN DET SPELAR INGEN ROLL HUR HÅRT JAG JOBBAR, vissa saker kommer aldrig funka för mig.

Fuck it, det gjorde mig inte gladare precis. Less på att dammarna brister hela tiden, jobbigt att vara ledsen jämt och känna mig sjukt sorgsen hela tiden.
Från att inte kunna gråta alls, till att gå sönder i miljoner bitar. LIVET SKULLE JU BLI BRA!!!