Personer som finns i mitt team byter jobb... jag blir ensam me mitt skiiiit. Handläggare byts, lillebror knarkar sönder skallen, mitt hjärta går åter i bitar.... för mitt sjuka jag saknar en familj jag inte haft sedan jag var 11 och inte kan släppa även om de släppte mig där i då.

Depression, sjukdom, mina vänner dör i cancer, i drogerna och jag försöker överleva.
Stänger av, orkar inte ta tag i det. Murarna hålls uppe och jag "mår bra", livet funkar o jag märker i te ens själv... för att det e för att jag stängt av satt upp murarna och sånt shiiit.

Nu har de rasat, ALLA känslor bara svallar över mig. Förluster av vänner, död och mitt egen shiiiit.
Dessutom, jag kommer aldrig nå mina drömmar. Fick min diagnos idag, extreme PTDS. Plus nå fint namn, som betyder att jag e överkänslig mot plötsliga ljud, händelser o rörelser. Känslig mot människors närhet, avstånds mässigt och att någon rör vid mig.
För att mitt liv ska funka, behöver jag lugn och ro. Lite folk omkring mig, jobba på ett ganska tyst ställe, som har samma folk och....

Det e såååå jävla trist, visst jag kan bli bättre I PERIODER kanske.
Läkaren o terapeuten på fredag, veta min nya medicin och när jag börjar min nya behandling.
Trodde livet skulle bli bra bara jag blev drogfri och jobbade hårt, MEN DET SPELAR INGEN ROLL HUR HÅRT JAG JOBBAR, vissa saker kommer aldrig funka för mig.

Fuck it, det gjorde mig inte gladare precis. Less på att dammarna brister hela tiden, jobbigt att vara ledsen jämt och känna mig sjukt sorgsen hela tiden.
Från att inte kunna gråta alls, till att gå sönder i miljoner bitar. LIVET SKULLE JU BLI BRA!!!

Got no power anymore,
every piece of my heart and body hurts...
Tears,
falling without possibility to stop it.

STOP,
can't do the feelings anymore
STOP,
just for an hour...
PLEASE!!!!!!

Ska träffa min terapeut sista gången, få veta va hon kommit fram till.
Allt suger pung, just nu. Hur jävla mycket sorg kan läcka ut, när fan ta det stopp?!
Bita ihop tills jag e klar här, redan bölat två ggr idag... orkar inte.
Vill att H ska komma ti'baka till sitt gamla jobb och finnas där för mig igen, behöver henne.

Ska följa dotra bort ti skola, inte kul att gå den långa skogs vägen själv. Sen ska jag ti stan , sista terapeut tiden ang utredningen. Se va hon säger!!!!
Jag e sååååå jävla trött, efter det kan jag decka hemma. Inget förrän onsdag morgon.
Less, trött, sjuk fortfarande och helt ut balans.

Kände inte längre nån sorg, utan mitt liv som tre kvarts indian. Vi höll på att förbereda att föreläsa/berätta livestories, jag kände mig lycklig och hemma. Visste var jag tillhörde, sen vaknade jag av nåt som störde... va det nu än va!

Så nu ligger jag här, trött och mer förvirrad... kl 04.06

Jag vet inte va som händer, allt blev galet när Helen bytte jobb o försvann från mitt team.
Jag trodde att jag var stark, att jag lärt mig det jag behövde och att det var dags att leva mitt liv. Så fel, jag kunde alltid sms:a henne o vi bokade en tid att ses minst en gång i veckan. Det va så skönt, veta att hon alltid fanns där hur jag än mådde och det va min trygghet. När hon bytte jobb, restes mina murar fort och antagligen har jag stängt av. För nu rasar murarna och jag går sönder, jag behöver henne fortfarande... men hon e borta.

Jag vet inte hur jag ska hantera allt själv, det gör sjukt ont och jag som aldrig KAN gråta... brister i gråt minst en gång per dag numera sen ett par dagar tillbaka... när dottern e ute me vänner, inlåst på dass eller nu i smyg när vi lagt oss för natten i våra egna rum. Tyst dämpad gråt, känns som bröstkorgen ska sprängas för dottern får inte höra mig.
Jag e såååå jävla vilsen, fattar att jag måste bearbeta förluster av vänner o allt jag alltid trycker undan.. men önskar att jag börjat tidigare, för nu kommer allt o jag kan inte stängs av eller dela upp. Sorgen bara e där hela tiden, tårarna trycker på, i morgon får jag bryta ihop. På tisdag, sen på onsdag måste muren upp och lika i helgen, för då har jag dottern igen.

Gggggaaahhh, ooorkar iiiinte mer nu. Var kommer de jävla tårarna ifrån, rar det aldrig slut???!

Önskar så att Helena kom tillbaka till teamet, jag vet inte hur jag ska fixa livet utan henne.

Gör av me sånt jag inte behöver, rensar o kastar. Vill må bra och känna mig nöjd, stolt över rörelsen jag gjort hittills.
Från en väldigt trasig, sjuk och rädd själ... boende på gatan, hos vänner ett tag, missbrukade både öl o narkotika. Var aggressiv, utåtagerande, ensam varg samtidigt som jag sökte mig till likasinnade. Tillitlös, självförakt osv, till den jag e i dag.
Av någon magisk anledning så har jag inga sjukdomar, jo... värk i kroppen o astma, men jag lever och jag har ett bra liv. Mitt namn står både på kontraktet och min ytterdörr, jag har en säng att krypa ner i. Kläder, mat i kul och frys.

Jobbat hårt me mig själv, bärgningen hat inom mig längre. Konfronterar mina rädslor, har en NA sponsor, går på både NA o AA möten, ibland även vuxna barn.
Jag har fått en chans att vända på livet, tog den. Behandling i Hudik, terapi och hårt eget jobb.
Jag e så tacksam att rätt person kom in i mitt liv, någon som jag efter ett par dagar på Psyk bestämde mig att lita på.
Tack så mycket, I'm back o på riktigt. Alla masker e borta, alla roller e borta och jag e mig själv. Hittar små bitar här o där, snart vet jag vem jag egentligen är och vad det e jag JAG vill.
Så jag samlar pengar, jag vill åka ner till ett speciellt härbärge i Sthlm. Lämna över pengarna, kan jag ordna så de kan plocka in en person till, ge den mat och värme... så har jag gett tillbaka lite till samhället, för det jag själv kostat. Kan jag se till att det köps in mer mat, fler täcken o kuddar... så blir min själ lycklig.

Jag har ingen familj, förutom min dotter o henne ge jag tillbaka genom att visa att jag finns där och inte försvinner eller blir sjuk igen, så jag ger tillbaka till samhället på det sätt som gör mitt hjärta lyckligt!