Inne på min 18:e månad som drogfri, förstår inte varför de tog sån tid.
Det har ju funnits människor som tidigare försökt få mig att våga se världen, försökt få mig att leva...
Men vågade inte lita till dem, även om de brydde sig och jag tyckte mycket om.
Nu började jag om, för snart 18 månaders sen inlagd på psyk. Fick hjälpen jag behövde, gjorde mig fri.

Jobbar ganska hårt eller gjorde, tagit en paus nu när jag sista sju veckorna varit sjuk. Jag har en bra sponsor, fina vänner och min älskade onge.
TACKSAM!

Smärta i själen,
många som passerar himlens port
Orkar inte känna,
saknaden e för stor
Gråter bara på insidan,
vågar inte släppa helt
Vill inte gråta,
bara tänker o fattar inte livets gåta
Om jag börjar att släppa på gråten,
kan jag då sluta...?
Känns som jag ska gå sönder,
att sorgen e för stor
Varför dör så många människor,
runt om på vår jord?

Idag grillade jag o Moa för första gången i år, på vår baksida, spelade lite ute spel. Skönt, fick lite färg i solen.
Jag e trött nu, känner mig lite orolig inför magnet röntgen eller va det heter som de ska göra. Haft skallebank i sex veckor dygnet om så gött som, balansen e inte va den ska. E lätt illa mående mestadels av dagen och matlusten. Har nästan försvunnit. Låg ju inne 11 dagar på sjukan o e inne på min tredje vecka på sjukskrivningen, längtar faktiskt tills den e gjord... så jag får veta om det finns nå tumör eller annat skit i huvudet som gör noga så, plus att jag e jämt trött och ibland helt energi lös.

Idag har dock varit en bra dag ?

Överlevt utfrysning som barn, fosterhem me flera års psykiskt o fysisk misshandel, ungdomshem me vetskapen att vara ett "hopplöst fall". Våld på gatan, i relationer, missbruk, ännu mer våld. Överlevt, när jag varit nästan död. Legat på sjukhus och ensam utan att velat överleva, varit inlagd på psykiatrin för att jag inte orkat me mig själv och både mig själv och saker jag gjort.
Bott i skyddaboende, flyttat, förlorade familjen som 11 åring. Stängde av hjärtat som 12 åring, slutade lita på ALLA vuxna som 14 åring.

Idag lever jag, har bara överlevt innan i alla år. Idag har jag bra människor omkring mig, fått hjälp att börja bearbeta allt som tyngt ner mig tidigare.
Jag har funnit tillit till många idagsläget, jag har även kraften att stå upp för mig själv och sakta men säkert börjar jag att tycka att jag e ok. Jag har MASSOR kvar att jobba på, men jag lever. Jag tyck om livet och jag har ingen dödslängtan längre, jag vill lära mig att leva livet på livets villkor och jag vill göra rätt för.

Snart 18 månaders drogfrihet o nykter, hooooya för mig!!!

2 veckor till i väntan på MRI:n, galen väntan. 6:e veckan me skallebank, taskig balans o 2:a veckan me illamående nästan dagligen... plus 12 dagar inlagd på sjukan!
Ändå, får jag vänta 2 veckor till på skall-scannern. Sjukt, men jag kan ta tröttheten. Energilösheten e värre, men värst e skallebanken som e konstant hela dygnet.

Haft skallebank i snart fem veckor, ger det sig inte till fredag så blir MRI nästa vecka... skallröntgen.
Jag tycker att det e läskigt, lite jobbigt me. ?
Bättre att kolla, än att må som jag gör.

Många förändringar har det blivit sista året, blidde tvungen. Började jobba med mig själv, alla hemligeter och skit som jag  bar på inombords. Det var jobbigt och dessutom blidde det flera begravningar än jag klarade av, min lillebror valde att kliva ut i missbruket. Jag gjorde ett val att klippa navelsträngen med min familj, för att det har alltid jag som gjort mig pank för att åkte det 120 milen enkel väg, jag som ringde, messade och grattade dem. Jag som skickade blomster bud till min mamma, jag jag jag jag...

Flyttade från min familj som 11 åring, men har alltid haft en starkt band till dem, men de har aldrig varit besvarat. De ringer aldrig, aldrig ens att de kan skicka en hälsning på fejjan. Jag som undrar hur de mår, jag som oroar mig och jag som lägger onödig energi.

Sista åren har jag åkt ner för min dotters skull, hos mig gör det bara iont att känna att jag har band och kärlek till dem, men det e inte besvarat. Så jag tog ett beslut, att nu får det vara färdigt. Det gör fortfarande ont, men jag måste sluta bry mig när kärleken, respekten,`"brry sig om" bara finns åt ett håll.

Legat två veckor på sjukhus, utmattningssyndrom. Synen försvan i tre dagar och det kändes som om hjärnan låg på element första dagarna... Åkte hem, fast att de ville ha kvar mig. Nu har det gått 1 och 1/2 vecka och jag e inne på femte veckan me skallebank. Släpper inte det tills på fredag, så vill de göra en skallscanning. Läskigt, men jag har några vänner som bryr sig iaf!

Jag blev faktiskt förvånad att jag inte fått förfrågan om mitt mående eller min vistelse på sjukhus av vissa, men antar att jag har inte så många vänner här som jag trodde.

Väljer iaf att sätta mig först!